”Nothing runs like a deere”. Där har vi en slogan som är känd planeten runt! Men vad somliga av våra kunder nog inte vet är att de gröna maskinernas historia är mer mångsidig än många tror, och rötterna går djupt. En viktig pusselbit till våra framgångar idag går att spåra till norra Sverige. Mer exakt, till Alfta i Hälsingland och ett företag som en gång hette ÖSA (Östbergs Smidesfabrik Alfta). Vi mötte upp med några lokala förmågor för att få ta del av deras liv med ÖSA, våra gröna maskiner, samt höra några riktigt intressanta historier.
TILL ATT BÖRJA MED , ÖSA har rötter som snirklar sig tillba-ka till förra seklets början. Företagets grundare var smeder, som livnärde sig på att smida hästskor och sko hästar. Men det dröjde faktiskt inte så länge innan nyfikenhet drev dem att konstruera och utveckla sina egna skördare och skotare. 1981 köpte Rau-ma-Repola företaget, och 1989 gick Rauma-Repola Forest Group samman med Timberjack. Däri finns en rik historia som gott och väl räcker till en egen artikel, men här ska vi istället få träffa några individer som växt upp sida vid sida med ÖSA, och faktiskt än i dag använder deras maskiner i skogsbruk. Först ut, bröderna Bertil och Lars-Erik Magnusson, 78 respektive 84 år. Sinsemellan har de över hundra års arbete i skogsnäringen. Lars-Erik minns hur det en gång började för honom.
– Det var ju 1952. Jag var 14 år och började jobba när jag var färdig med skolan den våren. Då använde vi hästar, en Nord-svensk och en Ardenner hade vi. Min sista vinter med hästar i skogen var 1960. Men jag var dräng också, fram till dess att jag fick rycka in i lumpen. Efter det körde jag lastbil ett tag. Sedan jobbade jag på ÖSA från 1964 till -69. Hösten -69 köpte jag en egen Volvo ”Lill-Nalle” skotare och startade eget.
Efter två år med Volvon skaffade Lars-Erik en ÖSA 462. Ytterligare några år senare blev det en ÖSA 260.
– Det var en prototyp, så jag var en av de första att använda den modellen. Sen kom 280 Master, och jag testade den som prototyp med. Det var visst en av de tre första byggda, minns Lars-Erik.
Totalt sett har bröderna ägt och brukat tiotalet olika skotare och skördare genom åren.
Allt detta leder fram till erfarenheterna med Timberjacks 1210 skotare. Det finns faktiskt två exemplar i familjens ägo, och båda har mer än 30 000 timmar i drift. Maskinernas öden och äventyr skiljer sig dock en del. Den 1210 vi ser på bilderna här köptes ny av brödernas vän Sven-Göran ”Kråka” Erlandsson. Fram till 2005 användes den lokalt, men när orkanen Gudrun drabbade Småland blev det tjänstgöring 60 mil söderut. För att kunna stä-da upp efter Gudrun kördes många maskiner ner från Norrland, och denna 1210 var en av dem. När jobbet väl avslutades blev den så stående i en lada där nere i flera år. Tråkigt nog hittades den av någon med lite tveksam moral. Förmodligen tänkte man att den var skrotad, eller övergiven.
– De stal hela interiören! Instrumenten, stolen, nästan allt som gick ta lös, minns Lars-Erik.
Ett tag senare lades den ut på auktion online, annonserad som reservdelsmaskin. Men i Alfta fanns det de som hade andra planer och tankar.
– Vår brorson Magnus köpte den, riktigt billigt. Den hade då gått 28 000 timmar. Men eftersom vi fått ersätta allt som var stulet, inklusive mätarna, vet vi inte exakt hur mycket den gått. Men jag är rätt säker på att vi ligger på ungefär 32 000 timmar nu, säger Lars-Erik.
"De stal rubbet – instrumenten, förarsätet,
ja, nästan allt"
- Lars-Erik Magnusson -
Brodern Bertil köpte sin 1210 runt 1995, och har till dags dato loggat 37 000 timmar.
– Fast jag har bara kört 7000 timmar, Bertil körde resten fram till han fick pensionera sig. Men motorn har aldrig bytts eller ens renoverats. Vi har aldrig ens gjort en kompres-sionstest. Den vill ha en skvätt olja ungefär var trehundrade timme, men det är nog bara vevaxeltätningen som läcker lite. Så det är ju inget att haka upp sig på, säger Lars-Erik och rycker på axlarna.
– Vi har fått byta hydraulpumparna, så klart. Och när kva-liteten på diesel försämrades för några år sen, då gav diesel-pumpen upp, vid 9000 timmar. Dieseln smörjer ju inte lika bra som den gjorde förr i tiden. Men vi har inte haft några riktiga driftstopp eller ras. Vi har egentligen inte behövt laga något alls, inte ens svetsa sprickor eller så.
En ny 1210 kostade två miljoner kronor 1995. Så när som på ovan nämnda detaljer har detta exemplar bara kämpat på. Bort-sett från de mindre incidenter som nämnts ovan har maskinen konsekvent levererat under sina nästan 30 år, viket utan tvivel kan sägas ge mycket valuta för pengarna.
När 1210 utvecklades och testades i fält under tidigt 90-tal var instruktör Tommy Altberg en av fabrikens egna testförare.
– Vi körde i treskift, körde dem dag och natt. Runt, runt, runt på fabrikens testbana. Vi blandade upp timret med stålrör för att simulera 50 procent överlast för att identifiera eventuella fel och brister i konstruktionen. Men 1210:an gick aldrig sönder under testerna. Det spelade ingen roll hur mycket vi lastade på! Och Perkins-motorn var så stark, det var bara att dreva ner den treväxlade Clark-lådan och gasa vidare, säger Tommy.
Detta om något vittnar om kvaliteten, och Tommy vet vad han pratar om.– Jag anställdes som testförare och instruktör på ÖSA 1974. Allt sedan dess har han varit företaget troget. Åren 1994–2000 bodde och arbetade han för Timberjack i Nordamerika, utgick från Portland, Oregon. Tommy blev kvar i företaget fram till 2019. Idag arbetar han som frilansande instruktör för John Deere.
– Jag skulle väl kunna gå in pension, men jag gillar mitt jobb för mycket, skrattar Tommy och tar en skvätt kaffe.
Även Lars-Erik har samma mentalitet. Varför inte pensionera sig och njuta av all ledig tid, det är väl vad de flesta drömmer om?
– Nej du, arbeta är alldeles för roligt! Jag har väl gjort ungefär 20 års övertid nu, skrattar Lars-Erik.
Bara några minuters körning från bröderna Magnussons do-mäner hittar vi Bengt-Olov Åberg, född 1947. Även han är rejält involverad vad det gäller äldre ÖSA-maskiner. Både i hjärtat och verkstaden, ska det visa sig. Bakom en av portarna på gården hittar vi en 1991 ÖSA 250 under renovering. Av allt att döma, en maskin som haft ett rätt hårt liv. Flagnande färg, platta däck och en motor som är delvis demonterad. Bengt-Olov hittade den på auktion i Älvsbyn, och har en plan:
– Den är ett pensionärsprojekt! När denna 250 är renoverad och ombyggd enligt mina planer, då ska du få se! Så vänta bara, skrattar Bengt-Olov.
Alla pumpar är redan renoverade, och en hel del hydraulrör och slangar har bytts ut. Det är dock som synes en hel del jobb kvar, fast Åberg är helt övertygad. Denna 250 är långt ifrån färdig för återvinningen.
– Nä du, inte en chans! Denna 250 har mycket kvar att ge. Jag har bytt motor till en Perkins 1006, som har runt 160 hästkrafter om jag inte minns fel. Det är samma motor som satt i 1210, så den kommer vara stark. Och 250 är ju så lätt och smidig, även jämfört med moderna maskiner.
Bengt-Olov vet vad han talar om, då han har ytterligare en 250 som är i bruk. Men mer om den alldeles strax. Först lite mer om renoveringen. En berättigad fråga är väl varför i hela fridens namn du gör detta?
– För att det är kul! Jag ska byta hela kabelhärvan också. Hela elsystemet ska ut. Jag har tagit ut IPS-boxarna också, så nu har den ett Parker-system i stället, så jag kan övervaka allt via smartphone. Så den blir ju lite mer modern då. Jag ska också byta till en Loglift F51 kran.
Att kalla Bengt-Olov entusiastisk vore en underdrift, och faktiskt kan detsamma sägas om Tommy Altberg, som hjälper till även här.
– Att ha Tommy här är som att vinna på lotteri varje dag! Han är extremt hjälpsam när det gäller att justera in tekniken och så vidare. Dessutom hjälper han mig att hitta delar, och det är inte det lättaste!
Helt klart är detta ett projekt som görs med hjärtat, och självklart krävs väldigt många timmars arbete också. Men i all ärlighet, kommer allt detta arbete verkligen att lösa sig rent ekonomiskt?
– Nä. Inte ens i närheten! Men det är inte därför jag gör det heller. Folk som fiskar på fritiden får inte betalt per timme heller, när de bara sitter där och väntar på att det ska nappa, säger Bengt-Olov och skrattar högljutt.
Vi lämnar verkstaden och kör till ett område där Åberg håller på och gallrar. Här arbetar han med sin andra ÖSA 250, ett exemplar från 1984 som han köpte redan 1988.
– Japp, den fyllde 40 nu sjätte februari. Den har gått 35 000 timmar och har aldrig svikit mig, faktiskt. Jag har bytt främre och bakre ram, fast det var egentligen för att jag bytte midjelås. Sen har jag renoverat hydraulpump och hydrostatpump, men det är ju som förväntat. Det är en fantastisk maskin, och den har kvar originalmotorn dessutom.
Med allt detta sagt, hur är det att arbeta med en så här pass gammal maskin idag? Hur kan en ÖSA 250 jämföras med moderna konkurrenter?
– Den stora skillnaden ligger i kapaciteten, och i hytten, säger Åberg och klättrar in.
Vi lämnar Bengt-Olov att arbeta vidare. Maskinerna vi har fått se här vittnar verkligen om den otroliga kvalitet de har, vad gäller både design och konstruktion.
Text och bild: BILLY SÖDERIN
